Är alla inneslutna i en egen liten bubbla eller är vi bara lata och fega?

För ett tag sen hände något märkligt. Eller märkligt var det väl egentligen inte, men det fick mig att tänka till och inse hur himla typiskt svenska vi svenskar faktist är.

Jag står på tågstationen och inväntar mitt tåg. Jag står med ett stadigt grepp runt väskan och respasset i beredskap. Jag studerar alla människor i rörelse och alla människor i väntan.
Alla står där, liksom jag, utan att säga ett knyst till någon annan. Man låtsas som att man inte ens ser att det står andra människor på perrongen. Men man är långt ifrån ensam, men man är en i mängden. Man undrar vart alla andra ska och hur de lever men man frågar ändå inte. Man bara står där isolerad, innesluten i sin egen bubbla.

Men nu är det faktiskt så att jag vill veta vem kvinnan bredvid mig, med stor resväska och andan i halsen, är. Jag vill veta om det är en son eller dotter som hon pratar med i mobilen och lovar att skynda sig hem till. Jag vill verkligen veta vad mannen snett framför mig tänker på, vad det är som tynger ner hans ögonbryn och ger honom en sådan bister uppsyn.

Jag står på tågstationen när mitt tåg kommer, alldeles för fort, och kraschar rakt in i perrongen. Eller, kraschar är väl att ta i. Det var ingen våldsam krasch, men alldeles lagom för att folk skulle kasta sig åt sidan och utropa böner till högre makter. Nu var det ju ingen som skadades och så, men ändå uppträdde folket som att det just skett en smärre katastrof. Hur de uppträdde? Jo, de pratade med varandra! Är inte det besynnerligt?