Astrid Lindgren i oversizade glasögon

Astrid Lindgren läser sagor i oversizade glasögon på Barnkanalen. Precis efter Richard Scarrys Äventyrsvärld. Jag har nästan rejsat med en röd sportbil. Livet är allt bra härligt ibland.

Sitter ner och pustar ut. Jag har kört Oscars bil idag. Och det, mina vänner är inget som hör till det normala. Oscar lånar nämligen inte ut sin bil till Någon. De enda som har kört hans bil är killen på bilbesiktningen, hans far - och jag. Förra gången jag körde den satt Oscar bredvid, men idag körde jag den helt själv ända till Grums och tillbaka. Helt sjuk upplevelse. Kan ju börja med att berätta att Oscars bil utmärker sig lite mot Svenssonbilarna på E18. Det är en volvo 850 - stylad i bött. Som liksom pyser, du vet, när man trampar på gasen. Wrmmmmmpsch. Och spinner lite, som en katt. Dubbla avgasrör och ett klistermärke på bakrutan www.StreetCarsSäffle.se. Du kan ju tänka dig att jag känner mig lite bortkommen i den bilen.

Det första som händer när jag gasar på när jag kommer ut på motorvägen mellan Säffle och Grums, är att en röd sportbil åker upp jämsides med mig och börjar burna. Antagligen ville han rejsa med mig. Men så ser han att jag kanske inte såg särskilt rejsbenägen ut. Så han gäsade bara på och lämnade mig ifred. En del bilar och deras ägare är konstiga manicker.

Vad gjorde jag i Grums då (av alla ställen i hela vårt avlånga land)? Jo, jag var på arbetsintervju. Kändes bra, men vågar inte hoppas på något än. Får svar på måndag. Kan inte låta bli att känna ett uns av hybris och tänka "Åh nej, vad ska jag göra om jag tvingas välja mellan flera jobb?". Har nämligen sökt en hel drös med jobb och väntar besked från ett flertal. Men jag har inga förhoppningar som sagt. Försöker iallafall att inte ha några förhoppningar.

Jag fick lön igår, så nu ska jag gå på en secondhand-tur (smygstartade redan igår, men ändå).

Ha det gott / Emelie

Latte, Britt och sommaren funkar visst som tidsfördriv

Jag är i Säffle. Jag är ledig och solen skiner. Jag är lycklig och ska snart ta en morgonpromenad. Jag lyssnar på Weeping Willows. Har en kopp kaffe i handen, bloggar och tänker: Det kan nog inte bli bättre än så här.

Klara var här på besök igår. Och självklart, som alltid när Klara finns med i bilden, händer det något som är värt att berätta. Vi skulle åka tillsammans med bussen till säffle kl. 11.25. Jag tänkte att jag hoppas av min buss från Forshaga lite tidigare och går på bussen till Säffle på Drottninggatan. Står där, väntar. Klockan blir 11.30 och jag får ett sms av Klara: "Vart är du? Vi är på Wåxnäs nu". Där står jag. Så jag går till tågstationen - inga tåg går. Jag går till busstationen - ingen buss går förrän 13.25. Så jag styr latte och Metro på busstationen. 6 mil bort visar det sig att min käre vän Klara sitter och dricker latte och läser Britt och sommaren, på McDonalds. Där sitter vi, så nära varandra men ändå så långt bort. 2 timmar senare anländer jag till Säffle, vi går hem till mig och Oscar och käkar bullar och kakor som aldrig förr. Sen drar vi en sväng på sta, köper pumptvål och mjölk på Pekås. Nästa gång Klara kommer hit ska hon komma på en onsdag.

Nu ska jag ta en promenad i solen. Sen ska jag gå och köpa pärlor.

Puss och så / Mli

Kommer man långt med ett leende på läpparna?

Jag bloggade ett tag. Men sedan rann det ut i sanden. Men nu är jag fri. Nu är jag redo. Nu vill jag testa ett nytt bloggkoncept. Och börja blogga igen. Mest för min egen skull - men kanske också för din. Jag ska försöka hitta ljusglimtar att skriva om - varje dag. För jag tror att både du och jag behöver lära oss att finna glädjen, i det där lilla.

Underbaraste dagen på länge var i torsdags, när min vän Lilla P och jag hade picnic i det gröna - sensommaren till trots. Att sitta där och bara vara, var det finaste jag har gjort på länge. Har jobbat som en gnu i flera veckor nu, så det behövdes verkligen.

I fredags också. Satt i bilen på väg till Säffle och min älskling. Spelar fredagsskivan på högsta volym och märker att det ringer. Oftast när någon ringer, är det någon jag känner. Därför missade jag helt vem det var som ringde, eftersom jag inte riktigt hann sänka musiken i tid. En man ringde iallafall, och sa att han hade fått min jobbansökan. Han sa att han tyckte att mitt brev var väldigt fint, men att han hade blivit lite ledsen. För han skulle sälja sin fotoaffär. Och om han hade haft kvar den skulle han ha anställt mig direkt. Jag blev så himla lycklig. Jag visste inte vem han var eller vilken fotoaffär han ringde ifrån, men det var så himla fint av honom att ringa bara för att berätta det. Kollade såklart hitta.se när jag kom hem, bara för att.

I lördags upplevde jag ännu en höjdpunkt. När jag och Malin flyttstädade åt företaget som jag har jobbat för i sommar. Kan låta hur trist som helst. Men med trevligt sällskap (och med ett leende på läpparna) är det mesta kul. Vi hade båda fått för lite sömn, och dåliga skämt och sång löste av varandra i ekande tomma lokaler. Smörgåslunch på asfalten och sen på´t igen. Effektiva som få och vi blev klara på en dag. Vi är ett bra team, du och jag.

Eftersom jag har över en månads bloggande att ta igen borde jag ge er en liten catch-up. Men det blir en annan dag, det. Nu ska jag sova. För jag har en hel dag ledigt att förbereda mig för. Klara ska få en seightseeingtur på Säffle. Jag ska visa henne stan, vattnet och den bästa second-handaffären (där damerna i kassan bjuder på kaffe). Hon ska få se bilar som ser ut att höra hemma på skroten, men som av någon mycket märklig anledning går ändå. Sen ska hon få bullar, hembakta Emelie-bullar.

Puss och kram / Emelie